linnlouis

IKEAMÅNDAG

Kategori: livet

Lediga dagar innebär storslagna äventyr. Därför bestämde vi oss för att besöka svenskarnas stolthet, I to the KEA. Efter en, som vanligt, stadig frukost joggade vi ner till stationen för att missa tåget. Vi fick helt enkelt *göra stan* i Hildesheim under tiden vi väntade på nästa (= är nu en tshirt, klänning och skjorta rikare). Väl framme i en av Hannovers mest ödsliga och deppigaste förorter hittade vi inte busshållsplatsen där vi skulle hoppa på 143:an till IKEA. Målmedvetet lunkade vi in på närmsta McDonald's för att fråga om vägen. Tina imponerade på mig, all personal och samtliga gäster genom att gå fram till kassan och ställa följande fråga till det stackars restaurangbiträdet: Sprechen Sie deutsch? Ett av Nagchens klart smartaste moments hittills under resan. Till slut fick vi i alla fall en vettig vägbeskrivning, och eftersom det inte skulle vara så fruktansvärt långt att gå så bestämde vi oss för att skita i bussen. Med solsken i sinnet lämnade vi flötlukten på MC och gick ut i friska luften. Inledningsvis började vandringen kanske inte särskilt bra, eftersom jag ådrog mig två köttiga skavsår efter tre minuters rask gång. Det blev till att smyga in på Shell och köpa världshistoriens dyraste plåster, ställa sig bakom en papperskorg, försöka att så smidigt som möjligt dra av sig strumpbyxorna utan att blotta sig för mycket och därefter plåstra om de stackars hälarna. Men sen, SEN, kom vi äntligen iväg. Och fram. På bilden ovan illustrerar Tina på ett excellent sätt hur jäkla glad man kan bli av att ÄNTLIGEN se den stora, blåa, fula byggnaden.
 
Eingang. En gång. Ingång.
 
På grund av extremt lågt blodsocker och med två stora anfall av crankyness på väg, styrde vi direkt stegen mot restaurangen. Vi impade på alla genom att uttala "köttbullar" helt korrekt och åt tills vi dog. Det var gött. Det hade dock vart göttigare om vi hittat maskinen med ketchup, senap, majo, dressing och framförallt lingonsylt innan vi ätit upp. Aldrig tur.
 
När vi handlat viktiga saker som till exempel doftljus, handdukar (något en annan eventuellt inte prioriterade när det var dags för packning hemma i Schweden...), vitlökspress, kaviar, vinöppnare och reflexvästar unnade vi oss varsin rejäl svensk fika. Bullen och köffet intogs välplacerat nog i en busskur och det var smakligt och måltidligt. Jävligt mätta började vi gå tillbaka till tågstationen. Det var lite tungt att bära, så när vi stannade för ett rödljus drog både jag och Tina världens mest nöjda suck. Därefter utspelar sig följande konversation:
Tina: Vad suckade du åt?
Linn: Att jag fick stanna, sträcka på mig, sjunka ihop och sträcka ut gravidmagen. Durå?
Tina: Att jag såg en med samma frisyr som Nick i New Girl åka förbi.
Man kan kort och gott säga att vi stundtals har lite olika agendor och prioriteringar i livet.
 
 
I alla fall, vi lämnade da hood och styrde skutan tillbaka till Hildesheim igen.
 
Vandrade genom staaaan.
 
Och kom till slut hem. Efter ett mindre breakdown från min sida på grund av minst tre struliga saker, tog vi på oss de nya västarna och sprang bort en halvtimme av våra liv. Inkasserade lite dimma på glasögat, bättre flås och tightare röv. Fint som snus. Efter en snabbare dusch och visst intag av livsviktig föda hade jag ett viktigt skypemöte med Sandra (<3<3<3<3<3). Sen somnade jag och Tina som vanligt i perfekt harmoni med vinden utanför (före kl.00!!!!! rekord!!!). Puss och mys. 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: